- Dark Light
Dark Light - Prolog
Att vara hatad av sin egen far var ingen enkel sak att få hantera. För varje steg jag tar finner jag mig själv tusen steg bakom. Om det fanns en förklaring varför jag var tvungen att utsättas för detta skulle jag gladligen vilja höra det. Det ända jag har önskat var att jag skulle vara fri, men min önskan blev inte sann utan motsattsen hände. Den ända förklaringen jag har till att jag inte en ända gång i mitt liv har fått vara fri var att jag skulle vara perfekt, och ingen människa i hela univärsum är just det. Därför får jag utsättas för detta gång på gång. Varför mig? Det var en enkel fråga men just den enkla frågan finner jag inget svar på. Djupare och djupare fann jag mig själv ligga hjälplös i mina tankar. Jag blev avbruten i mina tankar av det ljudet jag fruktade mest nådde mina öron. ”Jennifer kom ner hit nu!” Ljudet av min fars mördande röst fick mina trumhinnor att skaka av rädsla. Med skakiga ben klev jag försiktigt ner för min lilla och för trånga säng som jag för några sekunder sedan hade legat helt orädd. Mina bara fötter nuddade det kalla trä golvet vilket fick en rysning att åka längst min ryggrad. Efter varje steg jag tog ekade ett knarande ljud vilket bevisade att trä plankorna på golvet var gamla. Jag gick försiktigt ner för trapporna innan jag fortsatte till köket där min far stod med armarna över bröstet med en spänd blick som avspeglade inget annat än ilska. Jag tog ett djupt och försiktigt andetag innan jag la en slinga bakom mitt öra som hade fallit nerför mitt ansikte.”Ja?” Ordet som skulle komma som en orädd fråga kom mer som en rädd viskning ut ur mina torra läppar. Han spände hårt blicken i mig innan han tog ett hotfullt steg närmare mig. ”Har du tagit ur dom här?” Han tog ut en orange liten burk med piller i. Jag skakade försiktigt på mitt huvud som svar efter att ha inpekterat burken.”Du ljuger.” Hans allvarliga anklagelse fick mig att rysa. ”Jag har inte rört den.” Stamade jag försiktigt fram. Han inspekterade mig i några sekunder innan jag kände ett hårt slag på min kind. Min högra kind bultade hårt i följt med att ett högt skrik lämnade mina läppar. Jag la försiktigt en hand på min högra kind och en känsla av att någon stack knivar i min kind for genom min kropp. Han la försiktigt sina händer på mina axlar i ett hårt grepp innan han höjde sitt knä och knäade mig i magen. Mina andetagen som för en sekund sedan hade lämmnat min mun slutade och min kropp fick brist på syra. Koldioxiden som hade fyllt mina lungor gjorde det svårare att andas. Jag föll försiktigt ner på mina knän samtidigt som jag fick tillbaks min andning. ”Gör aldrig om det igen.” Hans hotfulla befallning lämnade hans läppar innan han gick iväg från mig. Försöket på att få tillbaks mina andetag gick inte så bra när jag fann mig själv vara anfåd och kvävande efter syre. Saningen var att han själv hade tagit ur burken när han var full, men ändå skyllde han det på mig. Den känslan var jag van vid, att få skulden för allt och att straffas för något jag inte har gjort. Jag kravlade mig upp och stödde mig mot diskbänken. Jag kände hur min mage knöt sig efter det hårda slaget. Jag borde vara van vid det här. Jag böjde mitt huvud ner i diskhon när jag kände hur min mage enu en gång knöt sig. Gårdagens middag åkte upp för matstrupen och ut ur min mun. Eftersmaken var en blandning av kinamat och en underlig syra som fick smaken att vara värre. Jag kollade på diskhon som för några ynka sekunder sedan hade varit silvrig var nu en gulaktig smörja. Jag gjorde en fånig grimars av hur det såg ut. Jag satte försiktigt på kranen och färskt nytt vatten åkte ut ur den och sköjlde bort spyan. Jag önska att mitt liv kunde vara så, att jag hade en knapp som kunde ta bort allt det dåliga. Men aka, så mycket tur hade jag inte i mitt liv, jag var tvungen att staffas för allt sedan min mor dog. Hela händelsen var mitt fel hade min far sagt. Jag kände mig hoplös, han gjorde så att jag kände mig hoplös och oälskad. Jag hatade honom, jag hatade mig själv och jag hatade att han fick mig att känna mig så liten så klen.Varför ska mitt liv vara så komplicerad? Frågan jag alltid har frågat mig själv men har aldrig funnit svar till. Min far har tagit allt från mig. Min stolthet, min modighet, min positivitet och min förmåga att förlåta. Men det han inte kommer få ta är mitt hopp och min styrka. Det är det ända jag har kvar och det är det jag kommer kämpa för.
Oh My God! Jag har varit så sjukt närvös att lägga upp det här prologet... för det är så anorlunda från vad jag skriver. Det är inte säkert att jag kommer börja skriva på den här novellen jag vill bara veta vad ni tycker. Dark Light eller Long Lost Soulmate? Kommentera och skriv vad ni tycker! XD
Fråga: Favorit färger?
Svar: Green and pink.... vet inte varför jag skrev på engelsk. XD xoxo
Hej!
Du undra on vi skulle ha länkbyte:) Hur många unika besökare har dumper dag då :) Svara gärna i en kommentar på min blogg.