1860

”Vi hade precis ätit upp våra kvällsfika, far hade gått ut för att hämnta ved för den kalla natten. Mor satt med strumpstickorna och stickade varsin strumpa till både mig och Vivian. Vi  satt förväntansfulla och kollade på henne med stora ögon. Jag fångade varje detalj av vad hon gjorde hennes sätt att sticka fick mig att bli exhalterad och vilja sitta med stickor och sticka jag själv. Jag hörde hur trä dörren öppnades och stängdes igen. Jag vände mig hastigt om och mötte min far komma gåendes mot mig. Han lade ner bunten med ved nära den brinnande brasan. Han bärde smidigt upp mig och höll sina starka armar runt min slanka kropp. Ett brett leénde bildades på mina läppar och ett glatt tjut han smita ut ur dom. Han ruffsade till mitt -kol- svarta hår innan han la ner mig på det gamla trä golvet.

-Ska inte ni två busfrön gå sova nu.

Han gav oss ett busigt leénde.

-Dom har bara varit så nyfikna av att sticka.

Jag nickade ivrigt så att mitt svarta små- lockiga hår hoppade till. Min mor brast ut i ett ljudligt skratt vilket fick mig att le.

-Jag vill inte sova nu.

Sa Vivian plötsligt och vände sig mot far.

-Inte jag heller, Juliet sa att det var fullmåne och då förvandlas varulvarna och dom kommer att äta upp oss.

Jag kollade menandes på min fars ljus bruna ögon. Han suckade innan han hukade sig ner mot mig.

-Ni behöver inte vara rädda, varulvarna är snälla och inte alls farliga.

Hans barnvänliga röst fick mig att spricka upp i ett leénde.

-okej då.

Suckade jag tyst ut. Jag vände mig om och tog tag i Vivians hand och vi gick hand i hand till vårt lilla men mysiga sovrum.”

Det var det vi hade, jag hade. Men hon förstörde allt. Folk säger att hämnden inte är ljuv men min hämnd kommer bli ljuv, så ljuv. Jag reste mig upp och gick med försiktiga steg mot den smutsiga sönderspruckna fönstrerna. Min gamla smutsiga kläning som förut var vit men nu brun släpades på det hårda golvet. Jag kollade upp mot månskenet, det var fullmåne. Varulvarnas  fullmåne, far. Minnena började sakta komma tillbaks.

1868

-Far snälla gå inte.

-Jag måste min käraste.

-Okej då.

Han kysste mig mjukt på pannan innan han gick ut genom den stora trädörren. Jag suckade ljudligt och gick med snabba steg till min mors rum där både hon och Vivian satt. Jag satte mig ner på den mjuka sängen precis intill Vivian. Min mor reste sig upp från sängen och gick till det lilla träskåpet. Hon tog ut två silvriga halsband. Det ena var format som en halvmåne och det andra som en sol.

-Nu när ni båda har fyllt 13 år kommer det börja hända saker.

Hon tog en paus, en närvös paus.

-Vad är det mor.

Hon log ett vänligt leénde innan hon satte på halsbandet som liknade en sol på Vivians hals och halsbandet som liknade en halvmåne på min.

-Dom här halsbanden kommer att skydda er från att förvandls.

En rynka bildades på både min och Vivians panna.

-Förvandls, till vad?

Vivian ställde samma fråga som jag ville ha svar på.

-Till, varulvar.

Ett tyst men ändå hörbart skratt lämnade mina läppar.

-Men mor det finns inte varulvar.

 Jag la min hand på hennes handflata. Hon tog mjukt tag i min hand.

-Vivian och Rose ni måste lyssna på mig. Eran far var en varulv.

Tårar började bildas i hennes ögon.

-Var?

Hon snyftade till och en ensam tår åkte ner för hennes rödrosiga kind.

-Idag är det varulvsfullmånedagen, människorna i den här staden dom, dom kommer att dö-da eran  f-ar.

Tårarna åkte nu ner som ett vattenfall ner för hennes kinder. Jag såg häpet på henne. Varulv? Jag var ingen varulv, vi var inga varulvar. Far?

Det var för bara några år sedan. Om jag bara visste, om jag bara visste. Våran art kallar människorna för Olc som betyder ondska. Våren art var uppfödd i Irland ett kallt och fuktigt land precis det som passade oss. Jag min mor, Vivian och far flyttade till Tyskland några år efter vi föddes. Vivian och jag var tvillingar men vi såg inte ett dugg lika ut. Hon hade askblont hår, nästintill vitt. Mitt hår var mörkt och svart. Jag hade kristallgröna ögon och hon isblåa. Vi var som motsattsen till varandra. Men ändå har vi så roligt tillsammans, hade. Innan hon sprang, rymde.

Två hårda bankningar slogs mot trädörren. Mitt hjärta bankade ett extraslag och hela min kropp stelnade till.

-Mor?

Hon kollade lika förskräkt på mig som jag på henne. Jag tog ett hårt grepp om Vivians hand. Hennes ögon fylldes med tårar och hela hennes kropp skakade.

-Det kommer bli okej.

Viskade jag försiktigt ut , nästan som att jag försökte övertala mig själv. Ännu en bankning hördes från hallen.

-Mor!

Skrek jag ut helt livrädd. Hon reste sig från sängen och började gå ut genom dörren som ledde in i sovrummet.

-Mor snälla gå inte.

Viskade jag ut.

-Mor!

Nu var det Vivians tur att ropa på henne. Mor tvärstannade och vände sig om och kollade på oss med en sorgsen blick.

-Ni måste gömma er och låt dom inte få tag på er. Ni är dom enda i våran släkt kvar och ni måste hålla er vid liv.

Hon tog en paus.

-Och, ta aldrig av er halsbanden.

Nu började tårarna bildas i mina ögon och dom åkte ner för mina kinder en och en.

-Mor snälla lämmna inte oss. Vi kan rymma och hitta skydd.

Hon kollade strängt på oss.

-Ingen varulv rymmer.

Sa hon med gråt i halsen. Bankningarna slutade höras och med ett ryck for yttedörren upp och fotsteg började höras. Två män klev in i det lilla sovrummet. Dom greppade tag om varsin arm på henne. Jag flämtade högt till jag reste mig från den lilla sängen och tog ett steg mot dom.

-Ta ut henne, jag tar dom här två.

Den ena mannen med brunt lockigt hår greppade hårt tag om min mors armar medans den andra mannen med axelångt brunt hår gick med hotfulla steg mot mig och Vivian.

-Mor, snälla!

Jag skrek så högt att det kändes som om mina stämband gick sönder. Mannen tog ett sista steg och tog hårt tag om Vivians armar.

-Släpp hennes nu!

Jag sprang fram till honom och började slå på hans muskulösa armar. Jag sparkade till honom så hårt jag kunde på hans Vänstra ben.

-Låt henne vara.

Vivian kämpade för att gå ut ur hans hårda grepp. Hon knäade honom i magen och backade snabbt bakåt. I samband med att hon backade bak dom tre stora stegen greppade han tag om mina armar bakifrån.

-Jag ska döda sig sedan ska jag tvinga din art att äta upp dig.

Viskade han hotfullt i mitt öra. Jag kände mig obekväm i hans hårda grepp. Jag sparkades och slogs det hårdase jag kunde för att kunna komma ut ur hans grepp.

-Vivian snälla hjä-

Hon kapade av min mening och backade några få steg.

-Jag ka-an inte, jag måste.

Stamade hon fram. Jag kollade tårögt på henne, kan inte vad? Kan hon inte rädda mig som jag försökte göra för henne, att riskera sitt liv för att rädda sitt kött och blod? Hon la sin hand omkring halsbandet som mor hade gett oss. Hon slet av den från hennes hals och föll ner på knä på trä golvet. Hennes kropp förvandlades till en stor hårig boll. Hela hon var som en vit varg, en stor varg. Hon såg ut att vara runt 1 och en halv meter hög. Jag kollade förskräkt på henne, hon backade bak och tog sats. Jag var berädd på att hon skulle putta till mannen eller till och med döda honom. Men hon gick förbi mig, en centimeter från mig. Jag kände hennes mjuka päls mot min kind när hon steg för steg försvann bort, från mig.

Jag la en hand på mitt halsband som jag hade runt min hals. Minnen, minnen det var det ända jag hade kvar. Jag  letade ivrigt i fickan på min klänning och drog snabbt upp det silvriga halsbandet som Vivian hade tappat när hon hade förvandlats. Jag inspekterade varje detalj av smycket vilket påminde mig mer och mer av henne. Jag blev avbruten i mina tankar när jag hörde fotsteg, fotsteg som nästan aldrig brukade höras. Jag greppade tag om den mesta delen av min klänning och sprang till sängen som var placerad i mitten av rummet. Jag la mig ner på sängen och väntade på att personen skulle komma.

-Hallå där.

Hans hesa röst for genom gallrena.

-Hallå där, vakna!

Upprepade han. Jag suckade frustrerat och högt- så att han skulle höra mig- innan jag reste mig upp från den obekväma sängen. Jag rättade till min klänning samtidigt som jag tog små och försiktiga steg mot gallren. Jag tog två grepp om gallrena och kollade med en intensiv blick på vakten. Han hade brunt sönderslitet hår, han såg inte ut att vara äldre en 40 år. Han hade en brun mustasch under hans näsa, hans ögon var en ljus nyans av blå.

-Vad?

En suck pyste ut ur mina torra läppar.

-Jag kom hit för att ge dig din middag, men om du tänker vara så otrevlig så kanske du klarar dig utan.

Jag spände ilsket blicken i honom innan jag suckade och drog en hand genom mitt ruffsiga hår.

-Okej, visst kör till. Om du tänker leka smart kommer inte min smarthet vara ett undantag.

Han höjde på hans ena ögonbryn och kollade förbannat på mig.

-Ursäkta?

Jag sänkte min blick och kollade ner på mina smutsiga barfotade fötter. Jag fick en idé. Och denna idé kanske, kanske kunde få mig fri. Fri från det här fängelset. Jag tog två steg närmare gallren så att min bröstkorg var upp pressad mot gallren.

-Kom lite närmare.

Han kollade förvirrat på mig men vågade ändå ta ett steg närmare gallren. Han pressade upp sitt öra mot gallren. Jag lutade mig fram så att det var bara några få centimeter som skilde våra kroppar från varandra.

-Jag. Kommer. Bli. Fri.

Viskade jag så tyst och försiktigt mot hans trummhinor innan jag tog ut min hand mellan gallrenas hål och greppade tag om hans hals. Han kollade först chockat på mig innan hans ansiktsuttryck ändrades till rädd, den känslan av att människor var rädda för mig var den bästa. Jag greppade ett hårdare tag om hans hals med nu båda mina händer.  Han la varsin hand åvanpå min för att kunna få bort dom. Hans ansikte hade ändrat färg från en normal nyans till knallrött. Hela hans kropp skakade och han fick brist på syre i samband med att jag tryckte på det rätta stället som fick honom att falla ihop livlöst ner på golvet. Jag log nöjt innan jag böjde mig ner och tog ut han nycklar som låg i hans vänstar byxficka. Jag greppade tag om den silvriga nyckeln och öppnade upp fängelsegallret. Jag puttade bort dörren och hoppade över vaktens livlösa kropp. Jag var äntligen fri, efter 6 år var jag äntligen fri. Jag fortsatte genom den lilla mörka korridoren, det bildades ett moln av damm det så längre in jag kom. Jag hostade till och började istället jogga. Väggarna var gjord av gamal tegelsten, det luktade unket och luften kändes väldigt fuktig. För varje steg jag tog kände jag hur dammet och smutset fastnade på mina barfotade fötter. Jag hörde höga mumel bakom mig, jag vände mig hastigt om och möttes av X antal vakter. Mina ben frös till is och jag kände mig helt paralyserad. Jag vet inte varför mina ben vägrade röra sig. Mitt hjärta slog snabbare och mina andetag blev tyngre. Vakterna började komma närmare, jag fick panik. Jag vände mig snabbt om och började springa i full fart. Jag sprang det snabbaste jag någonsin sprungit under alla mina 19 år. Jag kände hur blodsmaken började sakta sprida sig i min mun. Mina ben började skaka av trötthet , för varje steg jag tog kändes det som om mina ben skulle bryta sönder och falla ihop. Jag vände mig om och möttes av ett mörker. Jag hade sprungit bort från vakterna och det enda som behövdes nu var att komma ut ur det här slottet. Det var enklare sagt än gjort. Jag kollade runt omkring mig, jag hade hamnat i en tunnel jag letede ivrigt efter något som såg ut som att vara en utgång. Jag såg en liten springa av ljus mellean dom gamla tegelstens bitarna, det måste ha varit ljuset från månen. Jag satte mig ner på knä och började dra loss tegelstensbitarna som var lösa. Det började bildas ett stort hål för varje bit jag tog bort. Jag började så småningom höra fotsteg, jag började ivrigt och snabbt försöka dra bort så många bitar jag kunde. Jag kände hur min puls ökade och mina fingrar skakade av att jag var stressad och av såren jag hade börjat få. Jag drog ut den sista biten som gjorde att jag fick plats genom hålet. Jag andades lättat ut och hörde hur stegen närmade sig. Jag ställde mig på några tegelstenar och kollade ut genom hålet, det var flera meter ner till marken. Jag hade ingen kanns, antingen skulle jag bli dödad av att hoppa ner för stupet eller skulle jag bli fångad av dom och bli inlåst. Båda altenativen lät inte så frestande men det förstnämda skulle jag hellre riskera. Jag ryckte bort halsbandet och la snabbt ner den i min klännings ficka innan jag förvandlades och föll ner för stupet. Min luft stannade i halsen och jag kände mig tung. Jag hade aldrig tidigare förvandlats jag hade alltid velat vänta tills det rätta tillfället. Jag kände hur jag landade ner i det kalla havet ner till botten. Jag simmade andfått uppåt upp till vatten ytan och hämtade andan. Jag fortsatte simma tills jag kom till grundvattnet jag kvavlade mig upp till stranden och skakde av mig alla vattendropparna från min svartfärgade päls. Jag la mig ner på stranden och väntade till att förvandlingen skulle förvandla tillbaks mig till människa. Jag prövade med att sätta på mig mitt halsband och efter några sekunder förvandlades hela min kropp till en slank människokropp. Jag andades lättat ut och försökte skaka bort allt vatten från mitt hår.  Jag reste mig upp och kollade mig omkring. Det var en stor ö med gröna växter och träd och en stor strand täckte det mesta av ön. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hitta Vivian men jag hade en idé. Skulle det funka? Hoppas. Jag tog fram hennes halband och luktade på det. Mitt luktsinne funkade lika bra. Jag tog av mig mitt halsband och stoppade det och Vivans i min ficka. Jag kände hur jag ännu en gång förvandlades. Jag hoppade upp i luften och började snabbt springa. Jag kände hur mitt luktsinne började värka, jag sniffade runt. Hennes lukt började närma sig. Jag sniffade på det ljusgröna gräset för att kunna veta exakt vart hon var. Hennes lukt spred sig i min näsa  och hela jag skakade av ilska. Jag ökade min fart och jag kände den svala luften mot min päls. Det var länge sedan jag hade varit ute, och denna känsla var som ny för mig. Lukten av dom färgglada blommorna och synen av dom lysande stjärnorna. Det var som himelriket, det kändes som om jag var i himlen. Men jag hade inte tid att tänka på det nu, jag var tvungen att hitta Vivian. Jag kände hur hennes lukt blev starkare, jag såg ett gamalt trä hus en bit bort, det var det trä huset jag bodde i vi bodde i. Hur kunde hon att hon bara vågade. Ilskan pumpade genom mina blodådror och mina ögon flackade mellean huset och träden. Jag drog av mig mitt halsband med min vänstra tass jag kände hur hela min kropp förvandlades till en liten människokropp. jag drog en hand genom mitt hår och började med små steg gå mot huset. För varje steg jag tog kände jag hur ilskan bubblades upp i min kropp. Jag tog dom sista stegen fram till huset och andades in ett djupt andetag. Jag var inte rädd, jag var aldrig rädd efter det som hade hänt med mor och far hade jag inte tid att var rädd. Jag fick gömma undan min rädsla och vara modig. Jag ryckte ilsket upp dörren och mötte Vivian sittandes på soffan mor alltid brukade sitta på. Hon drog upp blicken från den gamla boken hon höll i och kollade chockat på mig.

-Rose?

Viskade hon stumt fram. Jag kollade ilsket in i hennes ljusblåa ögon.

-Vivian.

Viskade jag kallt ut. Hon reste sig upp från soffan och la ner boken på armstödet.

-Vad, vad gör du här?

Stamade hon fram.

-Får jag inte hälsa på min syster i mitt eget hus?

Svarade jag känslokallt.

-Jo, jo självklart men det har bara gått så många år sedan-

-Du övergav mig?

Avslutade jag hennes mening.

-Rose jag, det var inte meningen jag var bara rä-

-Jag räddade dig.

Avbröt jag henne.

-Och du, du bara gick som om vi inte ens kände varandra. Som om jag var en främling.

-Förlåt.

-Spara det jag är inte här för att lyssna på ditt skräp.

Jag tog två hotfulla steg så jag bara stod mindre än en meter från henne.

-Jag villa att du ska lyssna, och jag vill att du ska lyssna jävligt noga.

Jag tog en paus.

-Jag är inte här för att lyssna på ditt bönande, det har gått flera år och det är försent nu.

Ett steg närmare. Jag greppade tag om hennes hals. Hon fick brist på syre och hennes ögon växte. Hon gjorde inget motstånd, hon bara stod stilla. Jag kollade in i hennes ljusblåa ögon, någonting var fel, något stämde inte.

-Du, du vill dö.

Viskade jag tyst fram medans jag tänkte igenom vad jag hade sagt. Anledningen till att hon inte kämpade för att leva var för att hon ville dö. Hennes liv har varit meningslöst enda sedan hon lämnade mig. För att kunna få bort den känslan hon kände var hon tvungen att dö, att försvinna. Den känslan hon kände var värre en döden. Jag lossade på greppet om hennes hals och kollade fundersamnt på henne. Jag bakade bak några steg så det  fanns ytterligare ett mellanrum mellan oss.

-Rose.

Mumlade hon tyst fam.

-Den känslan du känner är värre en döden, och du kommer få leva med dig själv att veta att du övergav mig.

Ett brett flin bildades på mina läppar jag backade några extra steg så att jag stod precis utanför huset.

-Vet du? Jag var så himla dum, jag har planerat min hämnd i flera år när den var precis framför näsan på mig.

Hon såg tårögt på mig, hennes tårar började falla ner för hennes kinder. Jag vände mig sakta om och kollade upp mot fullmånen. Jag drog av mig halsbandet och kände hur jag förvandlades till en helt ny varelse. Jag tog sats och började springa upp för bergen upp till bergets topp. Luften var sval och himlan var mörk när jag stod där på toppen av berget. Jag kollade upp mot månen och kände hur en lycklig känsla bildades i mig. Jag ylade med all kraft jag hade, det kändes som om mina stämband skulle spricka. Jag hade äntligen funnit min lycka efter alla dessa år. Jag och månen vi hade en koppling som jag aldrig skulle kunna ha med någon annan.

”Maybe the wolf is in love with the moon, and each month it cries for a love it will never touch.”

Detta är en novell jag har skrivit till Svenskan, och det handlar inte om Dark light alls så bli inte förvirrad! :) Detta är bara så att ni inte tappar intresse för novellen eftersom jag har knappt börjat med kapitlet. Men jag ska försöka skriva så mycket som möjligt ikväll. Så kommentera och skriv vad ni tycker!