foreverbiebs.blogg.se

Jag vände blad på den utslitna skvaller tidningen som jag hade hittat vid reseptionen. Jag placerade mitt ena ben på det andra och lutade mig bak på den obekväma stolens ryggstöd. Jag suckade uttråkat ut och sneglade mot Justin. Han hade vaknat. Jag la ifrån mig tidningen och kollade enbart på honom. "Hur mår du?" Frågade jag alldeles försiktigt som om jag var rädd att han skulle skada sig ifall jag pratade för högt. Han suckade högt och försökte resa sig uppfrån hans liggande position. Jag sprang snabbt fram till honom när jag hörde att han stönade av smärta. "Doktorn sa att du skulle ligga stil, du skadade verkligen dig." Han himlade med ögonen. "Fuck doktorn, jag gör vad fan jag vill." Jag la min hand på hans axel, han fnös men låg ändå still. Jag satte mig försiktigt ner på sjukhussängens kant. "Så dom slog verkligen ner dig." Han flinade. "Nej, jag lät dom slå ner mig för jag ville inte skada dom." Jag fnös, en självklar lögn. Han klappade med sin vänstra hand på sidan av sängen som en gest till att jag skulle lägga mig ner där. Jag tänkte först inte göra det men insåg sedan hur löjligt det skulle vara så jag beslöt mig för att lägga mig ner bredvid honom. jag placerade mitt huvud på han bröskorg vilket fick honom att stöna. "Förlåt." Viskade jag försiktigt. Han svarade genom att trycka min kropp närmare honom. "Vad gjorde du i Las Vegas egentligen?" Han suckade och la försiktigt sin hand på min midja. "Business." Jag himlade med ögonen och beslöt mig för att inte låta samtalsämnet föras vidare. "Jag såg när du spöade ner killarna." Jag log. "Jag trodde du var typ halvdöd då." Han skrattade. "Jag var typ det." Jag bet mig i min underläpp.  "Varför kom du?" Han avbröt den pinsama tysnaden som hade bildats. "Vad menar du?" Jag fuktade mina läppar. "Jag menar, varför kom du? Jag sa åt dig att inte komma." Jag himlade med ögonen. "Som om jag skulle lyssna på dig." Efter några sekunder beslöt jag mig för att svara på hans fråga. "Jag vet inte, okej! Jag bara, hur skulle jag inte kunna komma? Om jag hör ett pistol skott klart jag kommer." Sa jag uppgivet. "Dom flesta tjejerna skulle inte komma."  "Men jag är inte som dom flesta tjejerna." Sa jag tyst. Han tryckte mig närmare honom. "Tack, för att du kom. Men gör aldrig om det där, det var farligt." Jag himlade med ögonen. "Så mycket för tack." Jag kände hur hans blöta fuktiga läppar nuddade min panna. Jag vände upp min blick upp mot honom så våra läppar endast var några centimeter från varandra. "Justin.." Viskade jag fram. Han lutade sig närmare mig, jag kände hans lugna andetag mot mina läppar. En endaste rörelse från mig skulle göra så att våra läppar skulle bli samanlänkand i en kyss. Två höga knacknigar avbröt oss. Jag vände snabbt blicken mot dörren där en skugga stod utanför. Jag klev snabbt av sängen och fann snabbt min plats tillbaks i stolen. Dörren öppnade och Dr Woods kom inklampandes. Hon hade en vit rock med en namnbricka där det stod. Dr Elina Woods. Hon hade en mapp i sin hand med Justin dokument. "Så, Justin." Började hon. "Du blev misshandlad, kan du berätta händelsen för mig." Han fnös. "Thats none of your fucking business." Jag spärrade upp mina ögon när jag uppfattat vad han hade sagt. "Justin!" Tjöt jag. "Det är lugnt din pojkvän har haft en tuff dag." Jag log ett halvt leénde. "Eh han är inte min pojkvän."  Hennes läppar särades och formade ett stort o. "Oh förlåt, ni såg bara så. Ursäkta mig." "Det är lugnt." Bekräftade jag snabbt. "Du kan få åka hem nu, jag ska bara kolla upp några saker." Hon log och gick sedan ut ur rummet. Den pinsama tysnaden som hade bildats var helt bissar. Jag särade på mina läppar och försökte få ur mig något som skulle avbryta tysnaden men inget ljud lyckades lämmna mina läppar. Jag reste mig istället upp och började gå mot hans väska för att packa upp hans kläder när jag hittade något som förvånade mig. En pistol. "Justin!" Viskskrek jag. "Vad." Sa han kallt. "Vad fan gör en fucking pistol i din väska?" Jag tog upp pistolen ur väskan och visade honom den. "Jag kan inte gå dit helt obeväpnad eller." Jag himlade med ögonen. "Så du tog med dig en pistol. Ett jävligt smart drag Justin." När jag hade utalat den meningen såg jag hur hans ögon svartnade. Han reste sig försiktigt upp ur sängen och började gå mot mig. "Lek inte fucking smart med mig." Viskade han hotfulle ut. Jag himlade med ögonen. Jag kände hur han grep tag om min midja och min underarm och tryckte upp mig mot väggen. "Himla inte med dina fucking ögon mot mig!" Han lät riktigt arg. Fast jag fick inte visa att jag var rädd. "Jag, jag är inte rädd för dig." Stamade jag fram. han flinade och tryckte mig hårdare mot väggen. Min arm gav ifrån sig en bultande smärtsam känsla. "Är du inte?" Ville han bekräfta. Jag skakade på huvudet som svar. Vi blev avbrutna när jag hörde hur dörren både öppnades och stängdes. "Ursäkta? Mår ni bra miss Lawrence?" Justin lättade på greppet om mig så att jag kunde gå från honom. "Jag mår bra." Svarade jag bekräftande. Hon nickade skeptiskt och gick sedan. Hon stanade vid dörren och vände sig om. "Oh, juste. Justin du kan åka hem nu." Hon log ett halvt leénde till honom och lämnade sedan rummet. Jag vände mig försiktigt om mot Justin, han hade börjat klä på sig. Jag försökte säga nått som skulle bryta tysnaden men jag fann inga ord. Efter några minuter avbröt han tysnaden. "Är du klar?" Jag nickade försiktigt och tog min jacka som låg på stolen. Vi lämnade rummet och började gå igenom den långa sjukhus korridoren. Jag såg massa patienter som satt och väntade efter besked. Alltihop påmindes om när jag satt på en av dom stolarna och väntade på besked om min mamma skulle leva till 16 års födelsedag eller om hon skulle dö. Jag hade aldrig tidigare varit på ett sjukhus sedan min mamma dog. Min pappa hade sagt att det var mitt fel. Det var mitt fel. Jag hade varit på en av dom där skolbalerna. Jag hade blivit full och ringt henne att hämnta mig istället för att åka hem till min kompis som vi hade egentligen bestämnt. Hon hade hämntat mig från skolan. Hela vägen dit hade hon skällt ut mig, men på ett mer mamma sätt. Hon hade berättat att hon var besviken på mig. När jag hade bett om ursäkt kysste hon mig på pannan och det var då. En stor lastbil som var nog en meter högre en våran bil. kraschade precis framför våran bil. Jag blev avbruten i mina tankar när Justins röst skar igenom mina trumhinnor. "Mår du bra?" Jag hade inte ens märkt att vi satt i hans bil. "Ja jag mår bra." Jag nickade bekräftande.

---

Förlåt för förseningen av kapitlet!  Men jag lånade ut min dator till en kille och jag har inte fått tillbaks den än. Det var därför kapitlet blev försenat