"Jag kommer sakna dig."

Orden lämnade min mun som om jag aldrig mer skulle träffa honom igen, kanske skulle jag aldrig göra det heller? Det var bara en av dom miljontals frågorna som snurrade runt i min hjärna.

"Och jag dig."

Hans röst lät lugn men ändå förtvivlad. Jag kände hur något blött landade på min kind. Denna blöta vätska kallas också för tårar. Tårar, dom fyllde mina ögon så allt som hade vait tydligt för några sekunder sen blev nu suddigt. Tårarna som nu hade fyllt mina ögon ran nu ner längst mina kinder men jag kunde inte torka bort dom, mina armar var nu som förstelnade längst min kropp. Dom djupa andetagen som jag hade andats in och ut kunde inte lugna ner mig, inget kunde lugna ner mig bara hans röst. Men nu stod han bara där och sa inget, han kollade in i mina tårfyllda ögon det var det ända som han gjorde.

"Justin vi måste dra nu planet åker om några minuter."

Han vände sig om och nickade mot hans livakt som  tydligen hette Kenny. När jag äntligen hade fått tillbaks känseln i mina armar igen torkade jag snabbt bort tårarna med mina handflator. Jag tog några få steg fram till honom innan jag kramade om honom. Han besvarade snabbt kramen.

"Gå och bli kändis nu."

Mumlade jag mot hans axel. Jag kände hur hans bröstkorg vibrerade. Hans underbara skartt fyllde snabbt mina öron. Han bärde upp mig och snurrade runt mig i luften mitt bruna hår fladdrade försiktigt i luften. Några sekunder senare satte han ner mig på det hårda golvet igen. Jag avslutade försiktigt kramen och kollade in i hans ögon.

"Glöm inte mig."

Viskade jag försiktigt ut. Ett halvt leénde bildades på hans läppar.

-Jag skulle aldrig kunna hur mycket jag än försökte.

Ett leénde bildades nu på mina läppar.

"Hej då justin."

Min röst lät sträv men ändå svag. Han kysste mig löst på pannan innan han vände sig om och började gå mot sin livakt.

"Ring mig."

Min mjuka röst ekade i hela flygplatsen.

"Jag lovar."

Hans röst var denna gång inte stark utan den sprak när den sista bokstaven lämnade hans hjärtformade läppar.

"Bra."

Det sista ordet mumlade jag för mig sjäv, bara så att jag kunde höra det. Jag stod kvar och såg honom gå mot en dörr dom ledde till där flygplanen var. När jag inte kunde se honom mer märkte jag hur världen runt omkring mig började röra på sig igen, dom gråtande bebisarna som satt i deras barnvangnar grät nu hysteriskt, det kunde jag inte höra förut. Familjerna som tog förväl med vätska åkandes ner för deras kinder, det kunde jag inte se förut ... när han var här. Mina förstelnade ben började nu röra på sig mot utgången där Chaz och Ryan stod och väntade på mig. Jag gick bort från flygplatsen, bort från honom.

Men det var för tre år sen, tre långa år sen....